Grekisk lagstiftning
för barn med funktionshinder och deras familjer
Före 1950-talet betraktades personer med speciella behov i Grekland som “ett hot mot samhällets säkerhet”. Människor med utvecklings- eller beteendestörningar skyddades av sina familjer och hade inga borgerliga rättigheter alls. Dessa barnen fick ingen utbildning eller adekvat behandling från staten. Andra världskriget hade en negativ inverkan på landets politiska och ekonomiska stabilitet såväl som folkets attityder. Det fanns ingen infrastruktur eller arbetskraft för att organisera landets problem och därmed ej heller utbildningssystemet.
Under 1960-talet var barn i skolåldern som var “mentalt retarderade” hänvisade till undervisning och psykoterapi inom kliniker och sjukhus. Attityderna rörande barn med funktionshinder och deras familjer började förändras gradvis. Men bara bärarna av de nya attityderna och den privata sektorn visade intresse för uttrycklig förändring. Regeringen tog inte hänsyn till behandlingen av dessa barn och deras utveckling och deras familjer.
Lag 3699/08 (Greek Official Governmental Gazette, 2008) bygger på de internationellt erkända attributen för en skola för alla och principerna för Europeiska unionen för integration och jämlikhet av möjligheter. Begreppet “tidigt ingrepp” för förskoleelever introduceras till det grekiska utbildningssystemet. Differentiella diagnoser är institutionaliserade med centra för differentialdiagnos och stöd (KEDDY). I praktiken kan dessa centra inte stödja alla familjer på grund av brist på organisation och utbildad personal.
Institutionerna som grundades av staten före 1974 var mer ett försök att “passivisera eller lugna” det sociala medvetandet och mycket mindre en insats för att ge en omfattande lösning på stora sociala och humanitära frågor. Under de senaste åren har staten inlett en aldrig tidigare skådad insats när det gäller att utbilda barn med funktionsnedsättning. Emellertid saknas strukturerna på plats, eftersom antalet barn som behöver någon typ av specialutbildning anges vara mer än 200 000 i hela Grekland. Dessutom har utbildningsplaner för funktionshindrade lidit av brister, som i huvudsak faller tillbaka på de stora organisatoriska problemen i staten själv.
Den viktigaste frågan är dock att för personer med funktionshinder inom ramen för ett utvecklat och demokratiskt samhälle, har borttagandet av hinder som förbjuder deras fullständiga och obehindrade integration i det sociala samhällsbygget ännu inte uppnåtts. Detta är förstås inte begränsat till Grekland ensamt, fenomenet finns även i övriga Europa.
Trots att antalet personer med funktionshinder i högre utbildningsinstitutioner på europeisk nivå har ökat avsevärt de senaste åren, finns det ingen motsvarande ökning av dessa siffror i antalet som erhåller en anställning.
Utbildning av barn med funktionshinder i Grekland kommer inte väl ut i jämförelse med de europeiska nationerna som kommit långt i frågan. Trots genombrott som nyligen uppnåtts är det fortfarande en lång väg till ett mer omfattande, bättre organiserat och socialt effektivt system för specialutbildning.
-
En välformad fritidsaktivitet för personer med funktionsvariation kan leda till en positiv utkomst för individens utveckling och välbefinnande. -
Daglig verksamhet och liknande sysselsättning syftar till att ge personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning något intressant och meningsfullt att göra på dagarna. -
Profilboende är ett boende med en särskild inriktning, ett vård- och omsorgsboende med specialkunskap utifrån en särskild diagnos eller funktionsnedsättning. -
Hjälpmedel är olika produkter som är skapade för att hjälpa funktionsnedsättning. - ska förebygga förluster av funktion eller förmåga- förbättra eller bevara förmåga eller funktion.